Ipse Cogita!

Det är inte lätt här i livet. De kvinnliga brandmännen är inte många, 2%, och det går långsamt fram. Det finns en plan på att av alla som anställs 2015 så skall 40% vara kvinnor. Det är ett mål som är mer politiskt korrekt än speciellt realistiskt. Men vad vet jag, kanske lyckas man och då blir det bra. Väl? Troligen inte för då skall man säkert upp i 50% eller mer.

Jag finner ibland denna typ av debatt tröttande. Jag saknar analyser om varför det ibland går så trögt med att få de olika könen att glida in på nya arbetsområden. Vad är det som gör att vi inte har 50-50% på sjuksköterskefronten (eller på liknande jobb)?

Det finns så klart mängder med förklaringar men vissa argument kommer inte fram över huvud taget; ett exempel på det är vad kvinnor och män (som grupp!) vill göra. Eftersom vi är olika och har olika värderingar, syn på livet med mera så finns det också naturliga förklaringar till våra val. Ett resonemang som också stöds i allt högre grad av dagens hjärnforskning (till exempel Steven Pinker, Judith Harris med flera).

Och varför ges de goda exemplen ingen plats alls i debatten? Ett mycket bra exempel där allt fungerat glimrande utan vare sig kvotering eller annat trams är — läkarna. Ett i princip mansdominerat yrke har gått till ett klart fifty-fifty-läge, om det ens räcker.

Det står således till så här på den fronten: tidigare helt mansdominerat, akademiskt högtstående, högstatusjobb, höglönearbete och ansvarskrävande på den tuffa delen av den skalan.

Var är analysen av hur det kunnat bli så? Vad beror det på?

Andra exempel är att det, när väl männen backade in i hörnan, inte är några problem alls att få tag i kvinnliga präster. Samma sak där — vad beror det på?

Det är svårare med brandkvinnor, det är knepigare med yrkeskvinnor som vill bli soldater (vem fan vill det) och det är inte många kvinnor som vill sitta i en lastbilshytt och glida fram tills det stora vemodet rullar in.

Om vi bortser från de som bara ser saker ur ett mossigt genusperspektiv och koncentrerar oss på hur det faktiskt är — varför är det så här?

DN