Ipse Cogita!

När nu allt trixande genom åren lett fram till att vi, än en gång, får ett nytt betygssystem så blir det i princip det amerikanska (fast deras är med lite + och lite – och därmed blir det elva steg). De där plussen och minusen kommer säkert och så är vi amerikanare fullt ut, även i skolans värld.

När jag gick i skolan hade vi en skala som såg ut så här: A, a, AB, Ba, B, BC och C där stort A var top of the pops och BC var underkänt och C gick man definitivt inte hem med. Även här fanns det lite plus och minus för att förfina omdömena.

Jag kan således konstatera att vi i princip är tillbaka till den "gamla goda tiden" samtidigt som jag inte sett ett skit om hur vår framtida skola, och inte minst dess innehåll, skall utformas. Som det är nu så är skolan kvar i den tid då skolan byggdes för att möta industrisamhället och ingenting har i grunden ändrats.


Det är fortfarande så att matte, språk, naturvetenskap etcetera utgör den fina biten mens dans, musik, kultur och liknande är utfyllnad. Det är nya tider och vi måste verkligen ta krafttag så att det inte går helt snett.


Vi är på väg rätt in i, om vi inte redan är där, en utbildningsinflation. Vad blir utbildningen värd om alla mer eller mindre är civilekonomer, civilingenjörer m.m.? Och var finns flexibiliteten? Måste jag kunna allting just nu? Kan jag inte gå i skolan, jobba och finna vad jag vill göra, gå tillbaks och plugga, med andra ord vandra mellan olika stadier i livet.

Skolan är linjär och kräver att man går från start till mål i en följd, gärna upp i trettioårsåldern, men så ser inte livet ut, det är mer holistiskt.

Min förhoppning är att vi nu kan skippa allt rundsnack om mössa på i klassrum, regler mot ditten och datten, betygsskalor hit och dit och ta itu med den verkliga utmaningen — skolans framtida roll i kidsen liv!

Expr. SvD DN SDS