Ipse Cogita!

Att fullt friska personer tar saken i egna händer och ställer sig framför tåg, hoppar från höga höjder eller på annat sätt tar sig av daga kan vi inte göra något åt (även om jag har för mig att det är förbjudit med självmord på sina ställen). Ingen politiker skulle få för sig att stifta lagar och eller införa regelsystem för att förhindra dylikt (de lyckas ju knappt få ordning på det enda som hjälper, psykvården).

När nu en ung kvinna som levt hela sitt liv utan att kunna göra någonting själv, inte ens andas, säger, vid sina sinnens fulla bruk att — det räcker nu, hjälp mig att slippa kvävas när jag dör — så torde det vara ett enkelt val för våra beslutsfattare. Hjälp henne att dö värdigt; allt annat är oetiskt.

Det blir lite konstigt: om du är fullt frisk får du ta livet av dig som du vill, men är du svårt sjuk och inte kan, så förvägras du den rätten. Känns, mitt i eländet, till och med orättvist och ojämlikt.

I alla andra sammanhang är det viktigt, det till och med tjatas om, att det är patienten som skall få bestämma över sin kropp och varför stoppas det i detta fallet. Risken för "missbruk" torde vara minimal och man skall nog förstå att  en människas livslust är stark.

I detta fall är kvinnan fullt medveten om sin önskan och hennes val är klart; hon har också under lång tid närt denna önskan att få dö. Att inte tillgodose hennes önskan är en skymf mot henne som människa och hon blir de facto kränkt.

Nu hoppas jag att det finns vettigt folk, som har den fördelen att de är friska, med hjärtat på rätta stället så att kvinnan får avsluta den här resan på ett sätt som dels är värdigt, dels är hennes egen vilja.