Hitlers rätta färg...
En mycket sevärd fransk dokumentär, Världens undergång, visas på svt och den tillför nytt och annorlunda material. Välgjort är det och många bilder har vi aldrig sett. Nu tycker svd:s Astrid Söderbergh Widding att filmerna förlorar på att de bearbetats till färg.
Jag tycker tvärtom. De svartvita filmerna ger alltid en felaktig bild av hur det de facto såg ut. Det kan möjligen förstärka fasan av vad som hände, vilket definitivt inte behövs i det här fallet, men ger likväl en bild som avlägsnar sig från hur det faktiskt såg ut.
Sen blir det lite komiskt när hon påstår:
"Frågan är dock om valet att kolorera arkivbilderna verkligen varit klokt? SVT:s hemsida deklarerar att serien ger ”en helt ny känsla av krigets verklighet som inte svartvita bilder kan förmedla.” Men de här bilderna var ju faktiskt svartvita från början – och paradoxalt nog kan det därför ibland kännas som om det blir mindre, snarare än mer, verkligt".
Jo visst var filmerna svartvita från början men jag är säker på att verkligheten verkligen var i de skarpaste färger. Nu har jag aldrig förstått vitsen med svartvita filmer. När de görs känns det mest som om storyn inte riktigt klarar av att visas i färg — att dramat måste förbättras via ett färglöst tillstånd.
Och inte tusicken blir Hitlers ansikte mindre ondskefullt i färg, men han ser ut som man förväntar sig — färgmässigt:
Jag tycker tvärtom. De svartvita filmerna ger alltid en felaktig bild av hur det de facto såg ut. Det kan möjligen förstärka fasan av vad som hände, vilket definitivt inte behövs i det här fallet, men ger likväl en bild som avlägsnar sig från hur det faktiskt såg ut.
Sen blir det lite komiskt när hon påstår:
"Frågan är dock om valet att kolorera arkivbilderna verkligen varit klokt? SVT:s hemsida deklarerar att serien ger ”en helt ny känsla av krigets verklighet som inte svartvita bilder kan förmedla.” Men de här bilderna var ju faktiskt svartvita från början – och paradoxalt nog kan det därför ibland kännas som om det blir mindre, snarare än mer, verkligt".
Jo visst var filmerna svartvita från början men jag är säker på att verkligheten verkligen var i de skarpaste färger. Nu har jag aldrig förstått vitsen med svartvita filmer. När de görs känns det mest som om storyn inte riktigt klarar av att visas i färg — att dramat måste förbättras via ett färglöst tillstånd.
Och inte tusicken blir Hitlers ansikte mindre ondskefullt i färg, men han ser ut som man förväntar sig — färgmässigt:
Kommentarer
Trackback
