Ipse Cogita!

Att folk är överviktiga har sina randiga skäl och rutiga orsaker. De allra flesta blir tjocka på grund av de äter fel och motionerar för lite. Därför känns det bakvänt att inte börja med att äta rätt och motionera, utan i stället skrika på kniven. Alla operationer är för övrigt riskabla och jag skulle tro att det är lite extra farligt när man är fet.

Kvinnan i artikeln är ett typexempel på när det inte skall opereras, åtminstone inte på samhällets bekostnad, vilket heller inte skedde. Anledningen till att jag tycker så är att hon faktiskt i många år försökt banta och lyckats. Sen får hon av någon anledning bakslag och växer på alla ledder igen. Anledningen till det är så klart att hon inte vill fortsätta att äta rätt och motionera varför hon nu tar till en snabbfix. Helt okey för min del, bara jag slipper betala. Hennes problem tror jag dock inte blir lösta ändå, eftersom större delen av problematiken sitter i skallen och den skär de mig veterligen inte i!

Sen är det ju lite extra konstigt att vissa med diabetes inte sköter sig bättre än de gör. Det är faktiskt ingen kul diagnos.

Och sen tar det ju inte slut där:

"De som opererats behöver massvis av stöd inte minst psykologiskt och vem ska ge det?" (obs! här kom skallen!).

Så uttrycker sig Christina Fleetwood, ordförande för Överviktigas riks- förbund och det visar lite hur det förbundet ser på tingen. Svaret är givet — den opererade får så klart gå till lämplig hjärnskrynklare med börsen i näven!

Att en och annan har fel på ämnesomsättningssystemet behöver vi inte diskutera här, men det kan inte vara som doktorn säger att det skulle behöva opereras 7.000 per år!

Jag tycker man skall gå den andra vägen så att säga; först får du ta ansvar för vad du äter när, sen får du röra på dö’köttet och parallellt med det kan du gå till en psykolog eller liknande om du behöver stöd. Ingen kniv med andra ord!

Men å andra sidan så finns det nittonåringar som opererar tuttarna också av suspekta skäl, så jag misstänker att det är tämligen inne att sätta knivar i folk. Det är nog en så’n där självskadegrejsing.

Alla gränsdragningar inom sjukvården är så klart svåra att göra. Rökare, mjölkdrickare och annat löst folk skall ju enligt vissa inte heller ha vård. Den stora skillnaden här är att tjockhet i och för sig inte är en sjukdom, vilket till exempel en rökares lungcancer är.

Och kvinnan i artikeln säger ju alldeles själv att: visst kan jag banta, det är jobbigt och men jag vill inte ta ansvar. Förminska min magsäck!

Ytterst tveksamt resonemang!

SvD