Jag böjer ödmjukt mitt huvud.
Ibland finns inget annat att göra än att böja nacken, buga djupt och framföra sin djupt kända beundran. Det gör jag för Mikael Andersson, mannen som föddes utan armar och ben, dömd till ett liv på instutition. Men Mikaels föräldrar ville annorlunda och nu är detta grabben som får mig att glädjas och även skämmas.
Tänk vad man kan gnälla för småsaker, stånka och stöna och, ibland, tycka att livet är allmänt jobbigt. Sånt biter inte på denna man. Han är trebarnsfar, egen företagare och en stor inspirationskälla för många.
Läs själv, DN, och njut av hur det kan vara. Inga personliga assistenter, ett fullödigt liv och nu skall "dåren" lära sig kör motorcykel också! Bil kör han redan.
Han är min själ värd — inte bara beundran utan all den respekt jag kan uppbringa.
Idag har jag lärt mig mycket!
Tänk vad man kan gnälla för småsaker, stånka och stöna och, ibland, tycka att livet är allmänt jobbigt. Sånt biter inte på denna man. Han är trebarnsfar, egen företagare och en stor inspirationskälla för många.
Läs själv, DN, och njut av hur det kan vara. Inga personliga assistenter, ett fullödigt liv och nu skall "dåren" lära sig kör motorcykel också! Bil kör han redan.
Han är min själ värd — inte bara beundran utan all den respekt jag kan uppbringa.
Idag har jag lärt mig mycket!
Kommentarer
Trackback
