Maktmänniskor – de skrämmer mig
Det var ingen general, ej heller kommunfullmäktiges ordförande, än mindre en barsk VD för ett storföretag. (Dessa personer sitter ju trots allt på någon form av makt och har rätt att besluta om – ibland – stora ting. Emellanåt gör de det bra men ibland skenar de iväg i fartblindhetens tecken (se Wanja till exempel)). Nej, det här var något annat och betydligt mer skrämmande.
Det var dummerjönsen som kom fram till mig, där jag satt i gröngräset, njöt av kanske sommarens första allvarliga insteg, och så sa han: "Ser du inte skylten?" Belevad som jag är svarade jag lite mera elegant: "God morgon denna vackra dag!" Jag log och försökte – desperat – få ordning på hjärnan för att förstå. "Skylten," yttrade mannen och något leende stod ej att finna i detta stenansikte (han var förresten ful också!). Hans feta pekfinger (han kan inte ha gjort lumpen enär där lär man sig peka med hela handen, allt annat är kärringaktigt) visade på en liten skylt femtio meter bort.
"Min käre herre," sade jag, "jag skall nu meddela dig att jag inte sett någon skylt och även om jag skulle ha sett den, så hade det hjälpt föga eftersom skylten visar upp sin baksida." "Jag är bostadsrättföreningens ordförande här," fortsatte han, " och det har jag varit i många år. Det är min uppgift att påtala för dig att du sitter på vår gräsmatta och det får du inte. Allt enligt skylten."
Den konversation (lagom utslätande ord) som sedan utspann sig skall jag inte återge här eftersom det skall vara viss hyfs i bloggvärlden.
Min poäng är, att det är dessa människor – utan vare sig självrespekt eller självkänsla – men som i kraft av en liten skitposition, tror att de kan spela allan med folk och leka lillHitler, som skrämmer mig. De kan vara: P-nissar (eller Lapplisor!), biffiga vakter på krogen, handläggaren på en myndigheter, ordningsmannen i skolan, med flera. Vissa av dessa småmänniskor ser genast en möjlighet att djävlas med andra och detta utifrån en ytterst liten maktsfär. De är tröttande och om vi inte håller efter dem och deras fasoner, så kan de få för sig att de faktiskt har något att säga till om. Det har de inte och gällande mig säger jag bara:
Kom igen – jag tar fajten! Och jag tänker ta striden med rak rygg, med stil och finess och skulle dårarna börja slåss så är jag förlorad – men enbart fysiskt.
PS. Jag flyttade mig inte från gräsmattan och självklart hände inget (mer än att bostadsrättföreningens ordförande fick klädsam röd färg i ansiktet och troligen hjärnblödning).
Det var dummerjönsen som kom fram till mig, där jag satt i gröngräset, njöt av kanske sommarens första allvarliga insteg, och så sa han: "Ser du inte skylten?" Belevad som jag är svarade jag lite mera elegant: "God morgon denna vackra dag!" Jag log och försökte – desperat – få ordning på hjärnan för att förstå. "Skylten," yttrade mannen och något leende stod ej att finna i detta stenansikte (han var förresten ful också!). Hans feta pekfinger (han kan inte ha gjort lumpen enär där lär man sig peka med hela handen, allt annat är kärringaktigt) visade på en liten skylt femtio meter bort.
"Min käre herre," sade jag, "jag skall nu meddela dig att jag inte sett någon skylt och även om jag skulle ha sett den, så hade det hjälpt föga eftersom skylten visar upp sin baksida." "Jag är bostadsrättföreningens ordförande här," fortsatte han, " och det har jag varit i många år. Det är min uppgift att påtala för dig att du sitter på vår gräsmatta och det får du inte. Allt enligt skylten."
Den konversation (lagom utslätande ord) som sedan utspann sig skall jag inte återge här eftersom det skall vara viss hyfs i bloggvärlden.
Min poäng är, att det är dessa människor – utan vare sig självrespekt eller självkänsla – men som i kraft av en liten skitposition, tror att de kan spela allan med folk och leka lillHitler, som skrämmer mig. De kan vara: P-nissar (eller Lapplisor!), biffiga vakter på krogen, handläggaren på en myndigheter, ordningsmannen i skolan, med flera. Vissa av dessa småmänniskor ser genast en möjlighet att djävlas med andra och detta utifrån en ytterst liten maktsfär. De är tröttande och om vi inte håller efter dem och deras fasoner, så kan de få för sig att de faktiskt har något att säga till om. Det har de inte och gällande mig säger jag bara:
Kom igen – jag tar fajten! Och jag tänker ta striden med rak rygg, med stil och finess och skulle dårarna börja slåss så är jag förlorad – men enbart fysiskt.
PS. Jag flyttade mig inte från gräsmattan och självklart hände inget (mer än att bostadsrättföreningens ordförande fick klädsam röd färg i ansiktet och troligen hjärnblödning).
Kommentarer
Trackback
