Ipse Cogita!

I Expressen idag kan för femtielfte  gången läsa om fantastiska metoder att misssköta sin små telingar. Denna är inte ny men existerar uppenbarligen fortfarande – fem-minuters-insomningsmetoden. Lite citat att börja med:

"...avråder bestämt från den nya innemetoden som går ut på att låta barnen gråta sig till sömns. "Föräldrar borde ha rätt till professionell vägledning dygnet runt."

Skall det vara så svårt? Barn som gråter (vi talar om små kids, inga femtonåringar) gör det av en anledning, de är chanslösa, kan inte förmedla sina känslor på annat sätt, de är kort sagt inte nöjda med situationen. Varför skall de då plågas via "låt dem gråta, det går över"? Klart som fan det går över. Om inte annat så somnar de väl av utmattning!

Men var tog trösten vägen? Kärlekens värme? Tryggheten av skydd av någon med koll på läget när det är hårda tag (den vuxne alltså). Nej vissa "specialister" tycker tydligen att "di smau" skall plågas genom livet och ju tidigare vi kan börja, dess bättre. Det måste gå att åtala dessa marodörer.

Och vad tusan är det sen frågan om. Rätt till proffsvägledning dygnet runt! Hallå! Detta borde väl inte vara ett problem (speciellt inte idag när man får barn så sent i livet att det nästan kolliderar med pensionsålder). Man måste väl ha skaffat en avsevärd erfarenhet under tiden fram till barn. Eller var hjärnan avstängd under den perioden?

Kolla vansinnet:
"Vi fick till slut alla möjliga råd från alla håll och kanter. Häll några droppar matolja i flaskan, doppa nappen i socker eller honung, låt honom leka så mycket det bara går så somnar han av sig själv, lägg honom i vagnen och dra fram och tillbaka, lägg honom i sängen och låt honom skrika sig till sömns." Här saknas bara en gammal klassiker – som till skillnad från de andra – fungerar: sockerbit indränkt i brännvin. Glada och trötta somnar tjonksen in!

Och se så lätt det var:
"Det som fungerade bäst var inget av detta. Tvärtom satte vi honom i en babysitter och vaggade med foten samtidigt som vi tittade på Lost och Prison Break. Det fungerade ända tills han blev för stor." (Och han var inte femton det lovar jag!)

Kärlek och trygghet kombinerat med insikten om att barn har man; inte vissa timmar eller delar av dygnet, man har dem 24/7! Att – som jag hör ibland – hävda att "jag måste ha tid för mig själv" kan du glömma, om du med det menar fritt från barnen. Ungarna är där, det är ditt ansvar och ta hand om dig själv får du göra när de sover (och sover det gör de).

Riktigt besvärliga "magkids" kan dock få den mest positiva förälder att svikta och det får man ha respekt för. Men glöm inte att lillen har det värst – både vaken, olycklig och har ont!  Då kan man som vuxen inte sparka igång gnällmaskineriet i stil med "jag ooooorkar inte mer, jag får ingen ro..." etcetera.

Jag har ofta tänkt vad som hänt om de små kunde få komma till tals: "men jag är törstig för tusan, och för varmt är det också, och fatta att jag inte vill ligga, jag vill sitta hos er och gosa i soffan, och för tyst är det, har alla gått?, det skall f...n sova i det här larmet, och kattfan går över mig hela tiden, och jag har ont i kistan för tusan hakar, kan man få en sån tablett som ni tar, verkar hjälpa, och ärligt talat det är ensamt här..."

Och vissa vuxna står där, handfallna, tårögda och på gränsen till sammanbrott. Uppryckning tack!