Nato – snart är vi med!
Jag vill vara tydlig, NATO må vara viktigt eller inte för oss i lilla Sverige, men ett medlemsskap skall i så fall noggrannt övervägas och diskuteras via en ärlig politik – detta inkluderar även med oss medborgare. Detta sker inte utan här körs det, steg-för-steg, ett fult lopp via en fastställd långtidsplan. Konspiration? Nej, men väldigt mycket sker i den gråa zonen eller i det svarta djupa hålet. Och just steg-för-steg-metoden är lömsk för rätt som det är så är NATO här och ingen vet hur f...n det gick till! Men var så säker; förklaringen blir – "det begriper ni väl dumme Schweden, att detta är nödvändigt".
Sverige har sedan 1994 samarbetat med Nato inom ramen för Partnerskap för fred (PFF). Men det finns mer:
En successiv nedmontering av svenska försvaret, aktivt deltagande (med tvivelaktig kvalitet på hårdvaror och mjukvaror) i fler och fler internationella uppdrag, lite flygplanslandningar med fånghämtning, flygövningar i norr, krig i Afganistan och nu senast (Aftonbladet) ett nordiskt luftövervakningssamarbete i samarbete med NATO. Håller man på så här så blir den logiska slutsatsen att det faktiskt är nödvändigt att vara med i NATO och, vips!, så har man lyckats.
Det stora problemet med NATO är att denna organisation är helt styrd av USA och det är i alla fall inte "my cup of tea". Men, säger vän av ordning, glöm ej att USA räddade oss från Hitler. Till det säger jag bara: delvis rätt men det folk som offrade mest, inte minst i människoliv räknat, var ryssarna och det skall inte glömmas, även av oss som inte är kommunister.
Men är det nödvändigt att vara med? Det tror inte jag. Sveriges roll under andra världskriget är det ju numera populärt att starkt kritisera. Vi var fega, vi tog inte vårt ansvar, allt medan Europa led alla helvetes krav. Men det finns en annan sida: vi var en viktig plats för alla inblandade att träffas på, en frizon för båda sidor, det fanns en stor respekt för vår neutralitet som möjliggjorde detta och framför allt vi slapp kriget och det är åtminstone jag glad för.
Det är lätt att vara efterklok, så denna gång borde vi kanske tänka efter före!
Sverige har sedan 1994 samarbetat med Nato inom ramen för Partnerskap för fred (PFF). Men det finns mer:
En successiv nedmontering av svenska försvaret, aktivt deltagande (med tvivelaktig kvalitet på hårdvaror och mjukvaror) i fler och fler internationella uppdrag, lite flygplanslandningar med fånghämtning, flygövningar i norr, krig i Afganistan och nu senast (Aftonbladet) ett nordiskt luftövervakningssamarbete i samarbete med NATO. Håller man på så här så blir den logiska slutsatsen att det faktiskt är nödvändigt att vara med i NATO och, vips!, så har man lyckats.
Det stora problemet med NATO är att denna organisation är helt styrd av USA och det är i alla fall inte "my cup of tea". Men, säger vän av ordning, glöm ej att USA räddade oss från Hitler. Till det säger jag bara: delvis rätt men det folk som offrade mest, inte minst i människoliv räknat, var ryssarna och det skall inte glömmas, även av oss som inte är kommunister.
Men är det nödvändigt att vara med? Det tror inte jag. Sveriges roll under andra världskriget är det ju numera populärt att starkt kritisera. Vi var fega, vi tog inte vårt ansvar, allt medan Europa led alla helvetes krav. Men det finns en annan sida: vi var en viktig plats för alla inblandade att träffas på, en frizon för båda sidor, det fanns en stor respekt för vår neutralitet som möjliggjorde detta och framför allt vi slapp kriget och det är åtminstone jag glad för.
Det är lätt att vara efterklok, så denna gång borde vi kanske tänka efter före!
Kommentarer
Trackback
