Ursäkta mig...
Att ta sitt ansvar tillhör en del av livet och kan vara nog så tungt. Det är ju aldrig roligt att behöva medge att något gått snett på grund av eget handlande. Icke desto mindre så måste ansvar tas och detta ständiga bortförklarandet som sker i tid och otid känns bara tärande. Att ta sitt ansvar är ju inte speciellt farligt – man kan inte dö!
Men det är inte inne just nu att rakt upp och ned säga: "Mitt fel, sorry". Nej, man tar till de mest fantastiska ursäkter, i och för sig ofta inledda med ett halvhjärtat erkännande av sin skuld i det hela, men sen kommer de mest fantasifulla ursäkter om varför det ändå inte, liksom, var mitt fel, mitt ansvar.
En gång när jag stod vid rött ljus och väntade i godan ro så slog ljuset om till grönt, bilen framför min lade i backen – troligen av misstag – och pang så satt hennes koffert i min grill. Solklart fall och jag var faktiskt inte speciellt upprörd eftersom shit happens och jag hade en bra dag. Döm om min förvåning när damen i bilen framför kommer ut, till hälften i chock, till hälften irriterad.
"Du stod för nära!", sa hon irriterat. "Jag står och väntar vid en ljussignal och då skall jag väl stå precis bakom dig, eller?", kläckte jag ur mig – fortfarande lugn och fin och fortsatte: "jag antog, som de flesta andra i kön, att du skulle köra framåt, men du valde ett sämre alternativ." Jag föreslog lite pappersskrivande och det gick hon med på med sur min.
Det slutade väl, men jag blev djupt oroad av hennes sista ord: "Du skall veta att jag kunde påstått att du körde in i mig!"
Jodå, det finns såna kärringar (av båda könen).
Nu har det här med att inte ta ansvar och att inte be om ursäkt spridit sig till ett annat – mera trivialt område – i detta land. Här stöter man till folk i köer, här står man och snackar mitt i gången på ICA, här tränger man sig före med vältrimmade armbågar och så vidare i all oändlighet och ytterst sällan hör man: ursäkta mig! eller liknande.
Det är precis som om vanligt vardagshyfs försvunnit. Tänk att få vara i andra länder där ett "sorry", "exuse me" eller liknande på andra språk, svävar konstant i luften. Dessa små ord, som är till för att säga:
"Oj, jag gjorde fel, jag har uppmärksammat det, men jag menade inget illa". Eventuell frustration oss den drabbade dör i sin linda och ett leende tittar fram. Vi förstår, vi kommunicerar och respekterar varandra.
Att inte be om vardagsursäkt är mycket svenskt och irritation skapar det. Och alla är kränkta av skitsaker trots att varenda människa, varenda organisation kör dessa, de sinnesslöas seminarier, om värdegrund (kräkord!). Men det går väl i linje med det nya svenska mantrat:
"Jag tar inte skit från nån!"
Men det är inte inne just nu att rakt upp och ned säga: "Mitt fel, sorry". Nej, man tar till de mest fantastiska ursäkter, i och för sig ofta inledda med ett halvhjärtat erkännande av sin skuld i det hela, men sen kommer de mest fantasifulla ursäkter om varför det ändå inte, liksom, var mitt fel, mitt ansvar.
En gång när jag stod vid rött ljus och väntade i godan ro så slog ljuset om till grönt, bilen framför min lade i backen – troligen av misstag – och pang så satt hennes koffert i min grill. Solklart fall och jag var faktiskt inte speciellt upprörd eftersom shit happens och jag hade en bra dag. Döm om min förvåning när damen i bilen framför kommer ut, till hälften i chock, till hälften irriterad.
"Du stod för nära!", sa hon irriterat. "Jag står och väntar vid en ljussignal och då skall jag väl stå precis bakom dig, eller?", kläckte jag ur mig – fortfarande lugn och fin och fortsatte: "jag antog, som de flesta andra i kön, att du skulle köra framåt, men du valde ett sämre alternativ." Jag föreslog lite pappersskrivande och det gick hon med på med sur min.
Det slutade väl, men jag blev djupt oroad av hennes sista ord: "Du skall veta att jag kunde påstått att du körde in i mig!"
Jodå, det finns såna kärringar (av båda könen).
Nu har det här med att inte ta ansvar och att inte be om ursäkt spridit sig till ett annat – mera trivialt område – i detta land. Här stöter man till folk i köer, här står man och snackar mitt i gången på ICA, här tränger man sig före med vältrimmade armbågar och så vidare i all oändlighet och ytterst sällan hör man: ursäkta mig! eller liknande.
Det är precis som om vanligt vardagshyfs försvunnit. Tänk att få vara i andra länder där ett "sorry", "exuse me" eller liknande på andra språk, svävar konstant i luften. Dessa små ord, som är till för att säga:
"Oj, jag gjorde fel, jag har uppmärksammat det, men jag menade inget illa". Eventuell frustration oss den drabbade dör i sin linda och ett leende tittar fram. Vi förstår, vi kommunicerar och respekterar varandra.
Att inte be om vardagsursäkt är mycket svenskt och irritation skapar det. Och alla är kränkta av skitsaker trots att varenda människa, varenda organisation kör dessa, de sinnesslöas seminarier, om värdegrund (kräkord!). Men det går väl i linje med det nya svenska mantrat:
"Jag tar inte skit från nån!"
Kommentarer
Trackback
