Den offentliga maffian slår till igen

Jag drar mig inte en sekund för att kalla vissa tjänstemän för fiender till medborgarna. Jag hade för mig att tjänsteman betydde till medborgarens tjänst, men så har det nog aldrig fungerat och definitivt inte idag. Nu kan vi läsa i Aftonbladet att en svårt cancersjuk kvinna (numera död) inte fick sjukpeng utan tvingades registrera sig som arbetssökande.

Och alldeles som vanligt så finns det ingen som är ansvarig och då blir det så här:

"Men trots att arbetsförmedlingen erkänner att den gjort fel blir det inget skadestånd för felaktigheter, inget för fysiskt och psykiskt lidande." Och sen går livet vidare som om inget hänt. Inte ord om förbättrade procedurer för att undvika liknande i framtiden, inte ett ord i ursäktens riktning (om man nu inte räknar det här som ursäkt: "Det är den mänskliga faktorn") och inte en enda person som med hjärtat utrycker sin frustration och förtvivlan över det inträffade. Kalla dj...ar!

Och det här: "det är den mänskliga faktorn" blir ju nästintill skrattretande. Vems faktor skulle det annars vara? En katts? Jupiters läge på himlen? Act og God?

Finns det verkligen ingen som kan ta dessa hjärndöda tjänstemän i örat och få dem att inse att bakom varje ärende finns det en människa. De finns ju (har själv stött på en) men de är alltför få. Och vilka chefer är det egentligen som basar i de här organisationerna? Och vad gör dessa? Vänder papper, skickar uppmuntrande mail till medarbetare som handhar så många ärenden som möjligt (jodå, läs själv i Sydsvenskan)?

Men det blir aldrig bra om vi inte tar ton och ryter till när uppenbara fel föreligger. Det betyder inte att vi skall bli gnällspikar och klaga på allt alltid och egentligen utan grund. Nej vi skall hålla de som är i vår tjänst (vi betalar) i herrans tukt och förmaning när så är påkallat av reella faktiska omständigheter.

Ånyo, skäms – sjufallt skäms!

Kommentarer
Postat av: Linda Åberg Höga Kusten Poeten.

Artikel av Linda Åberg publicerad 20 okt 2007 kl. 11.46 på Sourze.se



Det finns farliga pensionärer

Kanske en ny karriär som språkrör för de som inte kan tala själva?

Jag välkomnar dagen jag ska gå i pension.

Den dagen kan bli en del av mitt nya liv.

Mitt nya fria liv.

Jag slipper mötas av oförstånd.

Att inte behöva skåda den uppenbara stupiditeten i ansiktet.

Där ohörsamheten ingår i en diskrimineringspakt.

Jag lever i utanförskapet, i otakt.

Under tiden som maktens hantlangare härskar genom att söndra.

Mal den icke arbetsföra befolkningen genom förnedringens kvarnar.

Först grovmalet. Sedan finmalet, för att vara på den säkra sidan.

Därefter sitter de kring sina fikabord och avsmakar drycken likt Draculas bröder.

Silar den genom sina tänder och skrattar hest.

Så har vi gjort det igen!

Gud, vad vi är bra.

De går in för att verkställa maktens villkorslösa galenskap.



Men jag tillåter mig att bli den finne i röven på dem som de så innerligt vill slippa.

Den som sitter där som en svulst de inte kan bli av med. Den som aldrig går att klämma.

Som blir bortskuren men ständigt återkommande för att sitta på allsmäktig Gud Faders högra sida. I skinkan.

Genom mitt framtida skrivande ska jag bli det verktyg åt alla dessa nedtystade röster som för en ojämn kamp med dessa maktens vettvillingar.

De som tappat orken och inte vill resa sig.

Som inte kan för att de vet inte hur de ska göra!

Som inte får - för att maktens lakejer satt stopp för dem genom hundratals människofientliga regler. Kvävt dem.



Allt detta kommer jag att göra, för jag kommer ha tid för det när jag blir pensionär.

Stå där på de svagas sida och skapa kaos och förvirring i maktens korridorer.

Se maktens argumentation rasa samman av rädsla och osäkerhet.

Hur ska vi nu göra? Fängsla henne?

Låta henne släpa sitt kors likt Jesus på Golgata?

Ha henne som varnande exempel på hur illa det kan gå om man sätter sig upp mot överheten?

Bränna henne på bål som en annan häxa?

Ja, varför inte? Då har jag fyllt ett syfte med mina protester kanske?

När allmänheten beskådar mitt bål kanske tänds ett hoppets låga i deras sorgtyngda bröst.

De vågar lyfta blicken och se horisonten av sina egna möjligheter.

Se bortom alla de lagar och paragrafer som fängslar dem.

I deras eget utanförskap.

Medan jag väntar, tänder jag ett ljus.



Av Linda Åberg - Höga kusten Poeten som säger att så länge hennes skalle fungerar och fingrarna ännu inte stelnat ska hon ge luft för sina åsikter till stöd för den lilla människan i kampen mot S:t Görans drake - Myndigheterna och Försäkringskassan som dagligen kör över medborgarna i Sverige.

2009-07-09 @ 15:12:11
URL: http://www.hoga-kusten-poeten.se
Postat av: Ipse Cogita!

Linda:

Tack :D

2009-07-09 @ 17:04:38
URL: http://store.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0