Kvinnor är väl inga knähundar!?
Alltså, professorn tyckte att hans adept skulle sitta i hans knä vid ett möte de hade. Varför han ville det kan vi bara spekulera i, och det är klart att det alltid är trevligt med kvinnor i knät. Det tycker även jag, bara de inte är för tunga. I det aktuella fallet så kan man dock konstatera att det nog inte var så lämpligt eftersom hon var student.
Hon protesterade, slapp sitta och, såklart, blev kränkt. Inte upprörd, inte förolämpad eller förödmjukad, utan kränkt.
Någon anmälan om sexuella trakasserier inlämnades inte.
Tiden går, närmare bestämt ett halvår, och då får hon reda på att hon skall få skuffen från sitt uppdrag som amanuens. Då, men först då, anmäler hon professorn.
Slutsatsen får bli, att hur trevligt det än är med kvinnliga studenter i knä’t, så är det inte acceptabelt; men det är heller inte acceptabelt att vänta i sex månader för att inse att man blivit "kränkt". Den "kränkningen" kan ju inte ha varit så allvarlig när den skedde, eftersom andra faktorer utlöser anmälan sex månader senare.
Därav åsikten att även den kvinnliga studenten måste anses ha "tomtar på loftet"!
(SvD)
Kränkt ett halvår senare,... jag tycker professorn skall bli kränkt över att hon blir kränkt, och fakultetet skall bli kränkt över att ha detta på sin agenda, liksom alla som läser detta skall bli kränkta över att behöva läsa det. Och när nu alla är kränkta så tycker jag att vi kränker vidare - uderlag för framtida genusforskning.
Fakta är väl ändå att studenten inte skötte sitt jobb, som skattebetalare vill jag också vara lite lagom kränkt,..Så blir vi liksom alla lite lagom kränkta. Bara Svärje svänska rönnbär har. Kränkta
Jag "dröjde" nästan 1 år med att mycket försiktigt börja fråga personer i mannens närhet om "vad gör ni om ni märker att en läkare hos är 'konstig'?" Under det gångna året vågade jag inte tala om för min mor, min pojkvän eller någon annan vad läkaren utsatt mig för vid ett patientbesök. Så råkade en anställd från hans klinik komma till mitt jobb och i omklädningsrummet tyckte jag hon var snäll och klok. Så jag vågade fråga. Jag hade under året inte vågat göra återbesök, av rädsla för att bli utsatt igen. I chockfasen hade jag duschat, kastat alla mina kläder och isolerat mig. Jag var då högutbildad, väl insatt i vad som krävs för att sätta dit sexualbrottslingar, visste precis vad kvinnor inte får göra för att inte skada en polisutredning. Jag visste också sen min barndom att sexuella övergrepp ska man aldrig anmäla "för då kan man få hela sitt liv förstört." Jag polisanmälde inte övergreppet av läkaren på akutmottagningen ens efter ett år. Jag var så rädd att jag endast gick med på att kanske tala med en sjuksköterska eller "en snäll läkare".
Det visade sig sen att den icke-anmälde läkaren hade fått "förfrågningar" av ett stort antal kvinnliga patienter under året som gått. Alla hade, som jag, suttit hemma och aktat sig. Sen uppdagades det att han på tidigare anställningar fått silkessnöret "pga påpekanden från patienter." Något rättsfall blev det dock aldrig av mitt fall heller, men mannen/läkaren fick en silkestråd till och en notering i sin specialistförening. Han flyttade till Norge och jag minns inte hans namn. Men jag minns hur chockad och rädd jag var. Samt att jag inte skulle vågat anmäla. Men efter 1 år tordes jag i alla fall svara på Systers frågor. Jag var omkring 25 år gammal när det hände.
Jag förstår henne. Om en av mina professorer gav mig ett sådant erbjudande skulle jag bli förvånad och avböja. Ingen anledning att anmäla något sånt, skulle jag antagligen tänka. Att sedan bli uppsagd pga att jag (som jag upplever det) inte har varit intresserad av att inleda ett förhållande med honom? Då skulle det definitivt passera gränsen, och jag skulle vilja markera att han bara är en snuskgubbe som är stött över att hans yngre elev inte är intresserad av honom.
