Ipse Cogita!

Den franska gynekologen har en avvikande uppfattning om huruvida farsorna skall vara med vid framfödandet av deras avkommor, än vad svenska jordmödrar har. I själva sakfrågan har jag väl ingen uppfattning egentligen, men jag har ju egen erfarenhet och den var inte så lysande. Felet var mitt och enbart mitt.

När yngste sonen skulle födas så skulle jag som modern fader vara med, vara på banan så att säga. Nu är jag som jag är, vilket min älskade hustru mycket väl vet och förstår, så hennes reaktion på det inträffade var lite i linje med — tyst man och gör något annat, gärna något vettigt och framför allt — inte här!

Så här var det: när den älskade sonens halva huvud var ute säger min mycket lugna och tålmodiga hustru — "jag orkar inte mer!". Då kläcker jag ur mig: "nähä, skall du gå omkring med ungen där resten av livet?"

En skarp och lite uppgiven blick från hustrun gjorde att jag insåg att detta inte var en av mina finare stunder.

Barnmorskan, som inte kände vare sig hustrun eller mig och vårt sätt att leva tillsammans, höjde rösten och sa: ut!

Det var länge sedan och vi är ihop fortfarande! Hustrun och jag alltså, inte barnmorskan (en rälig typ!).

Slutsats: blivande mödrar skall tas om hand av varma människor, med varma händer; blivande farsor skall sitta i en öronlappsfåtölj och sippa konjak och puffa på en cigarr — lyckligt leende.
(AB)