Ipse Cogita!

Jag har en längre tid haft en konflikt – egentligen legat i krig – med kajor. Det hela handlar om vem som skall bo var. Det  verkar dock som om någon form av terrorbalans nu är uppnådd. Frid råder men jag ser kaj-paret sitta där i en björk och det är tydligt att någon form av plan är under utarbetande.

Egentligen är det hela enkelt: jag bor i mitt hus och andra, till exempel kråkfåglar, får gärna installera sig i en vrå någonstans. Men det gick till överdrift. In i luft-trumman med byggnadsmaterial; dagen lång men speciellt på morgonkvisten. Ljudnivån överträffade alla byggarbetsplatser i Sverige, sammantagna.  På tal om kvistar: kajor bygger inte med kvistar; de använder stockar av oanade dimensioner.

Nåväl, när byggandet av deras hem blev huvudsaken – och jag såg hur händiga de här svartingarna var - samtidigt som vårat hem sakta förföll så inleddes kriget. Jag beslöt att näta dem. Upp och in med "hönsanät" i lufttrumman: livligt ifrågasatt av motståndarsidan. Det fungerade utmärkt efter några dagar och nu råder ett lugn.

Allt är frid och fröjd och det skulle det nog fortsatt att vara – om det inte var för en artikel jag ramlade över häromdagen. Den handlade om intelligens hos djur. Visst visste jag att vissa djur uppenbarligen är tämligen smarta. Men hur smarta? Och vilka djur? Och hur tusan kan man mäta det?

Jag fick lära mig, att ett sätt att mäta djur-smarthet, så enkelt att den som kom på det borde belönas på något vänster, är att måla en vit fläck på djurkroppen. Sen placerar man en spegel framför djuret eller djuret framför en spegel. Om nu aktuellt djur ser fläcken och sen försöker ta bort den, från sin egen kropp, inte från spegelbilden, då finns det liv i skallen av högre dignitet.

Vilka djur kan detta? Elefanter, schimpanser och kråkfåglar!

Jag fruktar det värsta. De sitter i björken: kajorna. Planer smids; jag bara vet det.