Cocktailkunskap – försök till förklaring
Jag befann mig på Irland. Jag hade tänkt mig se ön lite: inte bara Dublin Area (Dublin med omnejd). Som vanligt skulle det visa sig att jag inte kom längre än till just Dublin. Det är lätt att fastna bland trevligt folk.
Jag inledde vistelsen med att besöka David Byrne’s – en mytomspunnen pub i centrala Dublin. Här har kända poeter svingat bägare sedan hedenhös. Nu var jag inte där för för att insupa historiska dofter. Jag skulle snacka med Frank som har koll på det så kallade läget. Han är en bartenderservitör och han skulle tala om för mig vad jag skulle sysselsätta mig med vid denna vistelse. Han brukar ha intressanta infallsvinklar på reselivet den mannen.
Så här blev det:
"Hallo, Frank", gastar jag försynt när jag stegar in. Han kisar lite lätt åt mitt håll och försvinner. Jag känner mig – om inte kränkt – så åtminstone förolämpad. Irriterad tränger jag mig fram mellan irländare och Guinnessglas. Plötsligt, likt P.G. Wodehouse’s Jeeves, materialiseras han vid min sida, trycker ett glas av den svarta drycken i min hand, dunkar mig i ryggen och säger: "Nice to see you again, wiking!".
Det förhåller sig nu så, att Frank har den uppfattningen att svenskar fortfarande är vikingar som kommer till den gröna ön för att våldtaga, plundra och slå folk på käften så det står härliga till. Själv tror jag att han odlar den myten mest för amerikanska turisters skull. Han har för övrigt skickat tusentals amerikanare till samma kyrkogård och samma gravar i deras jakt på förfäder. Han går enbart på uppgivna namn och intresserar sig inte ett skvatt för släktträden. Han påstår att alla är nöjda. Jag tror honom.
"Jag behöver hjälp Frank", fortsatte jag. Irländare får ju hjälpsamhet och sympatiskt beteende med bröstmjölken så svaret var givet: "Självklart skall du få den hjälp jag kan ge dig", sa han. Jag förklarade att jag hade för avsikt att stanna i Dublin i en vecka och att jag tämligen renons på idéer hur denna tid skulle utnyttjas. Jag fortsatte: "Jag har sett ställena där wiskey framställes, floden Liffy, pubarna och det där vanliga. Jag vill nu ha en annan inriktning på det här besöket".
"Jag föreslår – eftersom jag känner dig – att du ägnar dig åt enbart cocktailkunskap", svarade Frank omedelbart. "Käre Frank", sa jag, "visserligen är jag ingen torrdocka precis vad gäller det starka, men att ägna en hel vecka åt supande verkar en aning övermaga". "Du missförstår uppdraget", sa Frank och förklarade sedan innebörden i begreppet.
"Cocktailkunskap är kunskap som vid första anblicken ter sig tämligen meningslös. På sin höjd brukbar för att undvika total tunghäfta till exempel på ett party. Vid en närmare granskning av dessa onödiga kunskaper, så kan det visa sig att det trots allt har ett intresse".
"Jag vill ha ett exempel", sa jag. "Självfallet", sa Frank och fortsatte, "du vet vad som står på våra gröna tåg här i Dublin – de som går norr- och söderut till förorterna?" "Ja, det står DART på dem och alla man talar med skall åka med DART:en", svarade jag. "Men vad betyder det", frågade Frank och log. "Det råkar jag veta", sa jag, "det står för Dublin Area Rapid Transport". "Cocktailkunskap", sa Frank, "typisk cocktailkunskap".
Jag fattade väl inte riktigt men vi fortsatte att språkas vid ett tag till, jag drack en Bushmill, Frank återgick till sina sysslor och jag beslöt mig för en test.
Jag lutade mig över bordet och frågade några Dublinbor om de möjligen kunde förklara för en vilsekommen skandinav vad ordet DART betyder – det som står på de gröna tågen. Reaktionen kom direkt. Först förtvivlade blickar sedan såg man – som alltid på denna ö – chansen till en konversation, varpå förtvivlan förbyttes i glädje.
"Vad menar du", sa en av Dublinborna. "Darten är darten och inte vet vi att det skall stå för något särskilt".
"Det gör det", sa jag, "Det står för Dublin Area Rapid Transport och det skall ni veta, ni Dublinbor".
Alla höll med om att detta borde de veta.
"Vi skall nu kompensera dig för denna vår oartighet. Vad vill du ha att dricka?" frågade – och log – en svarthårig och grönögd irländare (dom är mycket sällan rödhåriga!).
"Jag tror jag tar någon inhemsk cocktail", sa jag.
Jag inledde vistelsen med att besöka David Byrne’s – en mytomspunnen pub i centrala Dublin. Här har kända poeter svingat bägare sedan hedenhös. Nu var jag inte där för för att insupa historiska dofter. Jag skulle snacka med Frank som har koll på det så kallade läget. Han är en bartenderservitör och han skulle tala om för mig vad jag skulle sysselsätta mig med vid denna vistelse. Han brukar ha intressanta infallsvinklar på reselivet den mannen.
Så här blev det:
"Hallo, Frank", gastar jag försynt när jag stegar in. Han kisar lite lätt åt mitt håll och försvinner. Jag känner mig – om inte kränkt – så åtminstone förolämpad. Irriterad tränger jag mig fram mellan irländare och Guinnessglas. Plötsligt, likt P.G. Wodehouse’s Jeeves, materialiseras han vid min sida, trycker ett glas av den svarta drycken i min hand, dunkar mig i ryggen och säger: "Nice to see you again, wiking!".
Det förhåller sig nu så, att Frank har den uppfattningen att svenskar fortfarande är vikingar som kommer till den gröna ön för att våldtaga, plundra och slå folk på käften så det står härliga till. Själv tror jag att han odlar den myten mest för amerikanska turisters skull. Han har för övrigt skickat tusentals amerikanare till samma kyrkogård och samma gravar i deras jakt på förfäder. Han går enbart på uppgivna namn och intresserar sig inte ett skvatt för släktträden. Han påstår att alla är nöjda. Jag tror honom.
"Jag behöver hjälp Frank", fortsatte jag. Irländare får ju hjälpsamhet och sympatiskt beteende med bröstmjölken så svaret var givet: "Självklart skall du få den hjälp jag kan ge dig", sa han. Jag förklarade att jag hade för avsikt att stanna i Dublin i en vecka och att jag tämligen renons på idéer hur denna tid skulle utnyttjas. Jag fortsatte: "Jag har sett ställena där wiskey framställes, floden Liffy, pubarna och det där vanliga. Jag vill nu ha en annan inriktning på det här besöket".
"Jag föreslår – eftersom jag känner dig – att du ägnar dig åt enbart cocktailkunskap", svarade Frank omedelbart. "Käre Frank", sa jag, "visserligen är jag ingen torrdocka precis vad gäller det starka, men att ägna en hel vecka åt supande verkar en aning övermaga". "Du missförstår uppdraget", sa Frank och förklarade sedan innebörden i begreppet.
"Cocktailkunskap är kunskap som vid första anblicken ter sig tämligen meningslös. På sin höjd brukbar för att undvika total tunghäfta till exempel på ett party. Vid en närmare granskning av dessa onödiga kunskaper, så kan det visa sig att det trots allt har ett intresse".
"Jag vill ha ett exempel", sa jag. "Självfallet", sa Frank och fortsatte, "du vet vad som står på våra gröna tåg här i Dublin – de som går norr- och söderut till förorterna?" "Ja, det står DART på dem och alla man talar med skall åka med DART:en", svarade jag. "Men vad betyder det", frågade Frank och log. "Det råkar jag veta", sa jag, "det står för Dublin Area Rapid Transport". "Cocktailkunskap", sa Frank, "typisk cocktailkunskap".
Jag fattade väl inte riktigt men vi fortsatte att språkas vid ett tag till, jag drack en Bushmill, Frank återgick till sina sysslor och jag beslöt mig för en test.
Jag lutade mig över bordet och frågade några Dublinbor om de möjligen kunde förklara för en vilsekommen skandinav vad ordet DART betyder – det som står på de gröna tågen. Reaktionen kom direkt. Först förtvivlade blickar sedan såg man – som alltid på denna ö – chansen till en konversation, varpå förtvivlan förbyttes i glädje.
"Vad menar du", sa en av Dublinborna. "Darten är darten och inte vet vi att det skall stå för något särskilt".
"Det gör det", sa jag, "Det står för Dublin Area Rapid Transport och det skall ni veta, ni Dublinbor".
Alla höll med om att detta borde de veta.
"Vi skall nu kompensera dig för denna vår oartighet. Vad vill du ha att dricka?" frågade – och log – en svarthårig och grönögd irländare (dom är mycket sällan rödhåriga!).
"Jag tror jag tar någon inhemsk cocktail", sa jag.
Kommentarer
Trackback
