Ipse Cogita!

 

I morgon är det den svenska nationaldagen. Det har väl aldrig varit något som svensken brytt sig så mycket om, till det är vi alltför ointresserade. Varför vi firar denna dag är på svenskt vis en multihistoria. Så här står det:

 

"Nationaldagen firas dels till minne av dagen då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung 1523 – Sverige blev ett enat land och bröt Kalmarunionen – och 1809 års regeringsform (som gällde fram till 1974 års regeringsform). Händelserna har samma datum: 6 juni. Även undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet 1938 firas av tradition på nationaldagen 6 juni." Sen knökar man in lite till:

 

"Den nuvarande regeringsformen och riksdagsordningen antogs av riksdagen första gången den 6 juni 1973."

 

Man kan bli yr för mindre.

 

Att den svenska nationaldagen närmast framkallar gäspningar och allmän trötthet är inget högt betyg. Vi lär väl inte ens orka vifta med symbolen, än mindre sjunga vackra sånger. Att klädkoden kavaj skulle vara något att hänga på sig kan vi glömma. Har gäller troligen Adidasbrallor modell äldre med foppatofflor på fossingarna.

 

Att sen dagen firas i muliti-kultis tecken på sina håll följer samma anledning som varför vi firar dagen — allt och alla skall med på tåget. Inte mycket till nationaldag. Själva dagen är i sig kraftigt begränsande annars hade den haft ett annat namn.

 

I dagens Sverige känner jag mest sorg och ilska — ingen större anledning till att fira således. I år byts vår tidigare lite festliga middag till en varm korv med mos. Från korvmojen. Allt för att även i det lilla markera nedturen. Till det en Pucko för politikernas skull.

 

Skål för fan!