Ipse Cogita!

Löjets skimmer är väl tydligt för alla nu

 

Att sprit och cigaretter dödar folk likt en civiliserad form av massmord torde stå klart (men det ger en hel del njutnig också). Snus bidrager inte till denna förstörelse. EU-byråkraterna bryr sig så klart inte om sådana petitesser, de koncentrerar sig på det minst farliga. Glöm inte att de jagar e-ciggen också som inte gör någon nåt ont. 

 

Alla med någon form av normala hjärnvindlingar fattar att här sitter folk, politiker och tjänstemän, med allvarliga störningar och beslutar om ting de vet lite om eller inget alls. Snus och e-cigg är långt bättre än sprit och cigaretter men likförbannat skall det minst farliga förbjudas.

 

Nu är detta såklart en liten skitfråga i EU-sammanhang. Det finns tunga grejer som ingen tar i (jag börjar bli trött på att nämna det): övervakningen av oss medborgare är i princip införd, det demokratiska underskotter är gigantiskt inom EU, klimatskeptiker tycks vinna mark utom inom EU och vi skall inte tala om att EU är en tjyv- och rackarorganisation.

 

Det intressanta är att det fanns en gång en princip som lovades oss — den så kallade närhetsprincipen. I korthet innebär den att EU skall ge tusan i att lägga sig i sådant som enskilda länder hanterar bäst själv. Den principen togs ifrån oss och däri ligger ett stort svek.

 

Den hette — subsidiaritetsprincipen och den talades det mycket om en gång. Den finns icke längre.

 

Men om nu svenska folket är lite vaket så inser de att EU de facto sysslar med snusfrågor. I andra viktiga frågor så gör de sitt yttersta att tillse att devisen: all makt utgår från folket omvandlas till — all makt går ut över folket.

 

Någon gång skall väl fler än jag vakna och inse eländet (och handla därefter).

 

SR

 

 

 

 

 

Visst har närhetsprincipen satts ur spel efter hand, men det är också något som regeringarna i Stockholm har accepterat. I DN skriver Henrik Brors - detta mellanting mellan ledarkrönikör, tyckare och journalist - att det var riksdagens passiva attityd som gav EU-byråkraterna utrymme för att köra med Sverige på den här punkten, men riksdagens svaga ställning i EU-frågor är en del av själva upplägget för hur de hanteras i Sverige. Ända sedan slutet av 90-talet har regeringen och EU-nämndens ordförande (som alltså är Rosenbads kontaktman och inpiskare, idag Carl B Hamilton) haft rätt att strunta i initiativ från riksdagen om hur man bör bemöta förslag från EU. Det ses som normalt, och att opponera mot toppen i sitt parti kan betinga ett högt politiskt pris.

Riksdagen har därmed knappast någon möjlighet att trycka upp regering eller statsråd mot väggen och bestämma hur kartan ska se ut i en förhandling med EU, eller en anpassning av svensk lag ("hit men inte längre" eller krav på att EU ska ge ifrån sig något i utbyte) - det där sköter regeringen själv, ofta under besök i Bryssel och med mycket låg insyn. I till exempel Finland och Tyskland ser det annorlunda ut, där har parlamentet mycket större rätt i praxis att föreskriva vad regeringen bör göra i enskilda Europafrågor. Inte konstigt att EU-politiken äör så stendöd i Sverige.

Mangan:

Tackar!