Ipse Cogita!

Helena kallar sig journalist, frilans sådan. Hon är i Kario och där upplever hon, som alla kvinnor, att männen tafsar på henne på ett anmärkningsvärt sätt — äckligt sätt för att vara tydlig. Så här skriver hon:

 

"Kairo. Den stekheta minibussen skakar och hoppar till för varje ojämnhet i asfalten. Hans vänstra hand närmar sig mitt lår, jag flyttar åt sidan, handen närmar sig igen, jag flyttar åt sidan. Hans högra hand börjar röra sig rytmiskt, upp och ner, över utbuktningen vid gylfen, jag drar åt mig min kjol som han håller fast, tittar ut genom fönstret och pressar mig mot minibussens skakande vägg. Hans högerhand fortsätter röra sig upp och ner och med vänsterhanden tar han tag i mitt lår. [...] Det är en sådan obeskrivlig kränkning att fysiskt påminnas om att man inte äger sin kropp i det offentliga rummet. Det är en kränkning som mina egyptiska systrar är med om varje dag, på bussen, på gatan, på kontoret. Det är också något som flera av mina egyptiska kamrater kämpar mot varje dag, genom att organisera sig lokalt, bråka högljutt, skriva musik, demonstrera, slåss. De sexuella kränkningarna och trakasserierna i Egypten är något vida ökänt. Ett verkligt problem som hindrar kvinnor från att röra sig fritt, ett demokratiproblem."

 

Egyptiska män är således svinpälsar och om dylikt skall det rapporteras, om inte för annat så att vi har vett att hålla oss från skitlandet. Men Helena väljer tystnaden, hur tusan hon nu kan kalla det tystnad när hon skriver som hon skriver, och hon tystas för att bland andra Janne Josefsson finns.

 

Hur tusan hon får ihop tafsande skitmän i Kario med Janne Josefsson förstår nog ingen med åtminstone några hjärnceller i behåll.

 

Den journalistiska nedturen fortsätter.