Ipse Cogita!

 

Förr var hövlighet likt en olja som gjorde umgänget med andra, hög som låg, lättare; det var ett kitt som som höll oss samman oavsett vem vi var. Chefen kontra medarbetaren var ingen "big deal" så länge vi var hövliga mot varandra, vi visste ju att våra roller och uppgifter var olika. Hövligheten manade till respekt för just detta.

 

Föräldrar och barn, vuxna och ungdomar, docenter och rörmockare, privata och myndighetspersoner, alla och politiker och så vidare i all oändlighet kunde via en normal hövlighet umgås utan gnissel.

 

Det har hänt saker på senare år. Hövlighet verkar inte vara inne. Tvärtom, den förhärskande tanken är ofta sköt dig själv och skit i andra. Ett exempel:

 

 

Personligen tror jag att hövlighet är en utmärkt väg att vandra för att undvika onödiga konfrontationer. I Zürich verkar de, som bilden visar, också tro att det kan vara en säkerhetsfråga; jag håller med.

 

Hövlighet spränger gränser och bildar oss som människor. Det gäller stort som smått. Att hålla upp dörren för folk som kommer efter, att resa sig för äldre och svaga på bussen, att säga tack när någon ansträngt sig, att le och titta folk i ögonen etcetera är lätta ting att göra och belöningen är stor.

 

Men idag blir hövlighet mindre och mindre värd tycks det. Varför annars allt detta näthat, alla nedsättande kommentarer om andra medmänniskor?

 

Skyldiga till tingens ordning? Det är så klart alla men mest är det en brist på fostran i form av bildning. Att kunna matematik, språk med mera i all ära men om vi inte klarar av basala umgängesformer så är intet värt någonting.

 

Just saying ...