Minerat område!
Det råder ingen som helst tvekan om att kvinnor och män skall behandlas på samma sätt, det vill säga som människor. Vissa kallar det jämställdhet och det är okey, själv vill jag använda ord som: rättvisa, omtanke och anständighet.
Sen vill jag gärna som människa bestämma hur jag vill ha det och då blir det genast svårare med det rödgröna alternativet. De gillar ju, och hotar med, kvotering på lite olika sätt. Då blir det så här när det till exempel gäller att vara hemma med kidsen:
En tredjedel till mamman, en till pappan och den tredje får mamman och pappan bestämma själv. Det skulle innebära att, i runda slängar, staten bestämmer över 66,6 % hur vi medborgare skall ha det, medans vi själva bestämmer över 33,3 %.
Det är inte rättvist, det finns ingen omtanke bakom och anständigheten är puts väck.
De vill kvotera i styrelserna också och då brukar de ta fram Norge som ett bra exempel. Där finns det en lag som säger att 40 % skall vara kvinnor. De säger ungefär som så (MP): I Norge är det infört, och se, det fungerar!
Ja det är klart att det fungerar. Företagare brukar följa lagen men — that’s it.
I grunden ligger här ett stort problem. Det handlar om att vi ständigt och jämt sätter kollektivet före individen. Det må vara män och kvinnor eller andra grupperingar men grundproblemet är, att om vi alltid utgår från kollektivet och bortser från att vi människor är individer med olika behov och preferenser, så går det aldrig bra.
Åtminstone inte i min värld.
Sen kanske det vore på sin plats att klargöra var problemen är som störst: offentliga sektorn. Bara så det blir tydligt!
SvD
Kommentarer
Trackback
