Svenska språket på dekis?
Nu har vården av vårt språk uppenbarligen inte haft så hög prioritet de senaste åren; hur skall man annars förklara ting som särskrivningar som står som spön i backen numera. Det är väl till och med så illa på sina håll, att man inte ens ser skillnaden på en mörkhårig sjuksköterska och en mörk hårig sjuk sköterska eller på matfronten, fryst kyckling lever, vilket i och för sig skulle vara en praktsensation.
Jag kan inte få det till annat än att svenska språket är en stor del av vår identitet och, för de flesta av oss, det enda språk där vi kan formulera oss med såväl bredd som djup. Att "alla kan engelska" eller "jag kan engelska flytande" är en myt som jag själv ser snabbt avlivad vid mina besök hos fadern på Irland. Här talas det engelska av svenskar minsann men det handlar i nästan alla fall om att kommunicera privat och affärsmässigt och "höjden" och "djupen" på de konversationerna är inget att skriva hem om.
Jag brukar testa kunskaperna i engelska, både betydelsemässigt och associationsmässigt, hos mina svenska vänner och kollegor genom att be dem lösa korsord. Det går inte så bra.
Och, slutligen, det finns absolut ingen motsättning i att dels lära sig svenska med bredd och djup, dels göra samma sak med både ett, två eller flera språk samtidigt.
Men det är väl inte lika inne — lika tjusigt. Samtidigt kan man nog inte tillräckligt skarpt påpeka att taskig språkbehandling gör att människor framstår som större fåntrattar än de egentligen är.
Leve språket — även det svenska!
Svenskar - somliga iallafall - vill som bekant gärna tro att de är amerikaner. Man vill ha en omgivning som doftar Chicago men inser inte att det bara blir en halvmesyr. Och det går egentligen längre än språket: man vill bli uppskattad av amerikanska jämnåriga, ställer isg in litet för deras sätt att tala och tänka, medan väldigt få skllle kännas vid att de vill bli uppskattade av t ex polacker, fransmän eller spanjorer. Riktiga Killar uppträder som i en amerikansk film, typ.
Det är klart att det leder till utrarming.
Engelskan är inte på något sätt bärare av en neutral eler enkel världsbild och bara en idiot kan inbilla sig att "everything finns ju på engelska". Men det känns typiskt för hur man inte vill jobba med språket, språk har över huvud taget låg status här i landet. Jämför nyhetsankaren och reportrar på BBC World - precisa, slagfärdiga, glänsande av självförtroende - med deras motsvarigheter i den nedrustade svenska tv:n, och fundera sen över hur många svenskar som skulle kunna göära något liknande, på svenska eller engelska - och hur stor del av svenska folket som ehs hänger med obesvärat i den sortens engelska nyhetssändningar.
Tycker som du att det inte handlar om ett "antingen eller" utan om ett "både och".
Sen är det väl så att vi inte kan kontrollera detta hur mycket vi än skulle vilja. Det språk och det förhållningssätt som bäst kan anpassa sig till omständigheterna i en global värld är det som vinner, vad vi än tycker.
Hej Magnusar!
Lite sent men ändå — tack!
Naturligtvis kan vi påverka vilket språk vi använder. Brittiska imperiet lyckades till exempel väldigt bra med imposera engelskan i sina kolonier.
Föreställ er till exempel att man förbjuder svenskan i det offentliga livet (tidningar, riksdag, utbildning, tv m.m.) och istället lägger uppmuntrar engelska på alla nivåer samt invandring med krav på engelska (men inte svenska). Då tror jag inte det skulle ta särskilt lång tid förrän svenskan blev ett minoritetsspråk.
Vad historien lärt oss om språkpolitik är att den fungerar så länge den innefattar en viss grad av tvång, eller om den är till förmån för det dominanta språket. I dagens Sverige saknas aktiv språkpolitik vilket gynnar engelskan.
