Ipse Cogita!

 

Det är vår nationaldag idag. En oviktig dag för de flesta. Svensken tycker att dagen är fel, det borde vara midsommarafton sägs det. Midsommarafton står för något annat. Tjo och tjim vilket inte riktigt passar in i nationalfirandet.

 

Men vem bryr sig.

 

"Förstärkningen" av Gotlands försvar blir det inget av. Dels så är den föreslagna "förstärkningen" ett hån, dels kommer det till problem med miljön (DN).

 

Och när jag sitter och slöläser i och slötittar på olika medier denna dag så slås jag snabbt av hur illa det är ställt i detta land. Alla knäcker ryggen för att inte tala om Sverige och svenska värden. Man betonar istället hur lite Sverige som finns kvar och hur viktigt det är att vi alla skall inse att Sverige, som många av oss ser det, är borta, för gott.

 

TV4 kunde till exempel inte uppbåda en enda lintott vid avsmakningen av lite rätter i morgonprogrammet. Allt medvetet tillrättalagt så till den grad att både hustrun och jag föll ihop av skrattkramper.

 

Tyvärr har politiker och medierna rätt. Sverige är inget att ha längre. Folk med lite stake tystas och stämplas som rasister eller värre. Ingen verkar känna stolthet över landet. Vissa säger att vi inte finns. De har fått rätt — vi finns inte på riktigt.

 

Tänk att det kunde gå så illa i ett land som gått från bottenträsk till ett av världens mest utvecklade länder på i runda slängar 100 år. Ett land som såg framåt och hade både mod i barm och framtidstro.

 

Jag brukar ta på mig finstassen med alla tillbehör och lulla runt i närområdet den 6 juni. Stanna till vid olika tillställningar där flaggstång finnes och vackra ord uttalas.

 

Så icke i år. Jag tänker sitta i min ytterst svenska trädgård och spana efter den tid som flytt.