Ursäkter som spön i backen
I en utmärkt artikel i DN skriver Kristofer Ahlström om konsten att säga förlåt. Själv får jag en känsla av att offentliga personer har fattat att man skall be om ursäkt när så krävs, inte för att man menar det utan mest för att man inte skall tappa röster, gillande eller annat egoistiskt stuk.
Jag tror det ser annorlunda ut på den lägre, vardagligare nivån. Där sitter ursäkter ofta långt inne och ursäkter tenderar att följas av ett men ... Likt: jag ber om ursäkt för att jag ..., men du måste förstå min situation ...
Ett närliggande problem uppstår när man själv upptäcker att det här kan bli fel. Då kan man vilja korrigera det omedelbart vilket kan förvärra situationen. Gåsmiddagen får utgöra ett exempel:
Det är således en gåsmiddag (i Skåne en närmast religiös upplevelsemiddag); en man sittande hos värdinnan får gåsen placerad vid sig; han utbrister då: jag ser att jag fått gåsen till bordet; han inser snart att detta kan misstolkas och försöker rädda situationen med: jag menar förstås den stekta!
Sånt förbättrar inte läget!
Kommentarer
Trackback
