Ipse Cogita!

Det är ont om män inom barnomsorgen. Den som är förvånad över det bör söka hjälp hos lämplig institution. Själv vet jag tre i min bekantskapskrets som utbildat sig för att få ge kidsen en god start i livet. Samtliga har slutat, alla med sorg i hjärtat.

Min fråga till dessa bekanta är så klart varför. I medierna babblar man på om att det är lönen. Så kan det nog vara men det var inte de tre första anledningarna som de gav mig när jag frågade. Här kommer anledningarnas topp tre:

1) Alla var överens om att det inte var speciellt kul att jobba i en miljö dominerad av kvinnor som inte såg männens  syn på kids behov som värdefullt, tvärtom.
2) Att bli särbehandlad på grund av risken för att man skulle kunna vara en ful gubbe tyckte alla var förståeligt men mycket jobbigt att stå ut med.
3) Genusdiskussionerna, till och med om barnböcker(!) fick bägaren att rinna över hos samtliga.


Två av de tre sa att lönen var ett problem men det kunde de fixa genom att byta till en privat arbetsgivare där det var något bättre. Alla tre sa dock att de älskade kids och de ansåg att de, männen alltså, hade något att ge.

Alla slutade av de tre anförda anledningarna: en jobbar med IT (framgångsrikt), en blev lärare och den tredje stack till Kanada och jobbar med kids (och stortrivs).

Inte mycket till underlag det måste jag medge, men jag tror det ligger mycket i vad dessa sa.

Fick tag på två alldeles nyss. De saknar småtjonkarna, trots lönen.

DN SR